För nästan två veckor sedan kom vi hem från The Blue Mountains, en av mina favoriter ställer i Australien, där jag har varit många gånger förut men barnen knappt kommer ihåg. Den är inte så långt från Sydney – västerut, tar kanske en-och-en-halv eller två timmar (beroende på trafik, eftersom The Great Western Highway är så krokigt och smal ibland trots att det är huvudvägen över bergen), men man har en känsla av skogens stor ensamhet så snart man går en liten bit från vägen mot vildmarken. Alla byarna på The Blue Mountains ligger högt upp men promenerar man ut till kanten av “the escarpment” så försvinner marken under fötterna och de jätte klipporna skapar en sagolik landskap.
Det är oftast svalt, till och med kallt, däruppe i bergen, och under semesters veckan var det aldrig mer än 27-28 grader. Men sol varje dag hade vi, förutom de första och sista dagarna, så vi var ofta ut i bushen för att vandra och vi även badade i små klara bäckar under vattenfallen. Det var så underbart att kommer ifrån alla liv och rörelse på staden. På morgnarna satt vi mest i solen och läste böcker och pratade och drack kaffe.
Där kan jag tänker bo, i de blåa bergen: det är så lugnt och fint och svalt.
In English…
Almost two weeks ago we came home from the Blue Mountains, one of my favorite places in Australia, where I have been many time before but the kids barely remember. It’s not far from Sydney – westwards, maybe one and a half or two hours (depending on the traffic since the Great Western Highway is in places so windy and narrow despite it being the main road over the mountains) – but there is a feeling of the great loneliness of the bush as soon as you go a little bit from the main road and into the wilderness. All the towns of the Blue Mountains lie high up on the ridges but walk out to the escarpment and the ground suddenly disappears from under your feet where huge cliffs create a fantastic landscape.
It is often cool up there in the mountains, and during our week’s holiday it was never more than 27 or 28 degrees, but we had sun every day except the first and last days, and we were often out in the bush walking. We even swam in the cool clear creeks at the base of high waterfalls. It was wonderful to escape the hustle and bustle of the city. In the mornings we mostly just sat in the sun, read books, talked and drank coffee.
I would be glad to live there, in the Blue Mountains. It is so calm and cool and lovely.
Vi letar efter blommor och djur, och hittar små saker överallt…
Igår var en så kallad “röd dag” i Australien, därför att nyårsdagen landade på en söndag så fick vi en lovdag i måndags. Vi packade bilen alltså och åkte norrut till Armidale där bor min bror Peter och sin fru Sarah. Efter en kopp te åkte vi vidare till ett ställe som kallas för “The Blue Hole” av de lokala invånarna, ungefär 20 minuter utanför Armidale österut mot kusten. Området kallas för “The Gorge Country” eftersom landet omkring är brant med djupa klyftor där rinner vatten från platån “The New England Tablelands” mellan stora klippor nedåt genom vildmark till kustslätterna och så småningom till havet.
En av de små bäckarna är Gara River och The Blue Hole är där den börjar sin resa ned från New England till havet. Vi grillade kyckling och biff när vi kom fram och sedan i eftermiddagens sol badade vi i forsarna, flöt mellan de stora gråa stenarna i den australienska bushen, och sedan gick tillbaka kämpande mot strömmen. På kvällen när dagen svalnade åkte vi hem igen, först till Armidale och sedan söderut till Tamworth.
Det blir snart 6 veckor sedan vi flyttade till stan, och 7 veckor sedan jag började jobba igen som distriktsläkare i Tamworth. Tidigare hade jag jobbat lite med ett annat arbete inom läkaryrket, med framför allt forskning och utveckling av organisation av jourverksamhet inom primärvård i hela regionen där vi bor. Australien är stort och de flesta människor bor på de stora städerna eller vid Australiens östkust. Vi bor däremot på en liten stad, nästan 50,000 invånare, ungefär 400km norr om Sydney och över bergen, dvs inland, och ej vid kusten. Trots att vi bor på stan är det inte långt till det riktiga landet, och runt omkring Tamworth är mest lantbruk. Glesbygden är det svenska ordet tror jag. Vi bor inte i “the outback” – ett fras som många svenskar känner igen från gamla australienska filmer, typ Crocodile Dundee, och nya filmer som “Australia”. Om man åka 5-6 timmar västerut så börjar man komma till “the outback”. Människor som bor därute se på Tamworth som “storstad”.
Det har inte funnits så mycket tid att skriva eller ladda upp någon bild de senaste veckorna. Helgerna är upptagna med besök från och till folk, och vi har även varit en gång till Sydney för att hälsa på min bror, och en annan gång åkte jag söderut för att hämta alla livsgrejerna som vi hade lämnat i en lada (med våra australiensk-svensk kompisar Anna och Tim) innan vi åkte till Sverige.
Nu kommer jul om drygt en vecka och vi känner oss inte alls förberedda, men den kommer ändå. Det är lite svårt att känna den riktiga julstämning vilken man upplever i Sverige där det är kallt och mörkt (och ibland vitt). Den kommersialismen man ser i Sverige kring jultiden är möjligtvis även mer extrem här, kanske på grund av mindre jultraditioner jämfört med Sverige. Det är lätt att glömma Jesus i mitten av allt som händer, även om han egentligen skulle stå i centrumet. Men på ett annat sätt är det kanske lättare att tänka genom den riktiga betydelse av jul när man inte är så upptagen med “atmosfären”.
Förhoppningsvis kommer jag hinna ladda upp lite bilder och även skriva några ord under de kommande veckor. Men om inte, god jul och gott nytt år till alla som hamnar här på bloggen.
Nu har jag äntligen upptäckt hur man stavar kangaroo på svenska – tack Mia!
Söt i grön…
